ambivalens är (inte) en sjukdom
När min kalender är tom och jag endast behöver oroa mig för mig själv, min hungersnöd och Evinas humör, då är planerna på vift.
När mitt schema står på sin yttersta gräns och jag knappt hinner tänka på väsentliga saker så som andning, föda, sömn, jobb, så är jag surrounded by shit.
Kan väl gott och väl påstå att jag har otur. Eller kallar man det otur? Jag gör det.
Dagen lång. Beskrivande och passande ord.
Har stretat på min affär dagen i ända, det var ju lite finlir med nyöppning i huset. Gratis godis ipersonalrummet, JAHADÅ. Träffade Mikaela och lite andra barn ovanför butiken och tvingade med henne på en rundtur. Fick med mig en halsduk och bysser hem från MONKI. Gottar mig i att affären har öppnat i stada.
Har annars planerat att ta med kåsa och mugg hem till Jennie på fredag, då jag inte får låna glas eller annat föremål att innehava dryck. Märks att vi är kåmpizar sedan tusen år tillbaka.
Min mobilfan (svordom) har valt att skapa ett glapp, så ingen laddare fungerar. Haha, avskyr tekniska skitgrejer. Blir så trött. Saknar min 3310. Miss you. Love. Måste få igång den där jäkla iphonen (uttalas:ajfånen). Fattar ju ingenting. Ett nytt sim, nå tunes-program, ska fixa abonnemang. Ja men dra på trissor, borde väl räcka med att trycka på ON/OFF-knappen.
Borde verkligen fått leva på 1970-talet med en tegelsten. Hade känt välbehag. Hade antagligen varit en hippie. Dock endast för klädstilens skull.
Funderar på att sy om ett par byxor nu.
Vi hörZ
Saknar den längst till höger.
